Brudbuketten
Jag [Em7]satt på tåget söderut, i efter[D]middags[G]sol 
Föll jag i [Em7]sömn eller var jag kanske [D]vaken 
när jag [Em7]reste mig [D]från min [Em7]stol? 
Jag klev av från en öde tågperrong i en främ[D]mande [G]stad 
[Em7]Sanden ven över [D]gatorna [Em7]Här fanns [D]bara [Em7]jag 
Solen svedde pannan min, Jag såg ett skjul nere vid [Em7]ån 
Ett förnster gapade öppet där, Jag hörde [Em7]röster ini[Em7]från 

[Cadd9] [G6] [D] [Em7] 
Nananananana osv 

Så [Em7]öppnades dörren, en karl steg ut 
Var han en [D]präst eller predi[G]kant? 
Hans [Em7]ansikte var [D]formlöst, Hans [Em7]ena [D]öga [Em7]blankt 
Jag [Em7]frågade var jag var, han sa: 
"Du är död sen [D]många [G]år 
Du har ditt [Em7]namn på ett kors 
i en [D]stor svart skog dit [Em7]ingen [D]längre [Em7]går" 
Han sa: "Jag har följt dig länge nu 
Jag har väntat dig [D]vännen [G]min" 
Jag hann [Em7]inte tänka [D]någonting innan han [Em7]hastigt [D]drog mig 
[Em7]in 

[Cadd9] [G6] [D] [Em7] 
Nananananana osv 

Därinne stod ett flickebarn med brudbu[D]kett i [G]hand 
[Em7]Vita liljor och [D]ringblommor i ett [Em7]sotsvart 
[D]siden[Em7]band 
Hon höll sin andra hand över bröstet 
Hårt knuten [D]som en [G]sten, Som ville hon [Em7]slita hjärtat ur 
[D]kroppen 
Som om [Em7]allting redan [D]var för [Em7]sent 
Jag sa " du måste ge dig av" 
Hon såg [D]på mig och [G]sa:" Ha du [Em7]glömt mig, vet du [D]inte att 
[Em7]jag , 
jag [D]är ditt [Em7]barn" 

[Cadd9] [G6] [D] [Em7] 
Nananananana osv 

Mannen sa: " Hör på, livet försigår det är bara att flyta [Em7]med 
För du kan aldrig välja ditt öde, nej det är bara så det [Em7]är" 
Jag svarade:" Kanske är det jag som är galen, men mitt hjärta känner 
rätt från fel 
och det är upp till mig att välja Det är inte enbart slumpens fel" 
Han skrattade och sa: 
"Det är en sanning som är svår att skölja ner 
och dom flesta kan aldrig svälja den 
Så vem behöver ditt hjärta numer? 
Behåll du din naiva tro på människan 
Men innan du går vill jag att du ska veta 
att vi möts rätt snart igen" 
Jag öppnade mina ögon och tåget stod då still 
Och med ens blev jag rädd för själva vetskapen 
Om att jag lever och finns till.